Min nya blogg..

Förhoppningsvis finner jag intresse av att skriva lite oftare än vad jag gjorde i min tidigare blogg.

Jag är alltså Almas mamma, och för tillfället föräldraledig så denna blogg kommer väl kanske just handla om vad vi gör om dagarna!
Alma är 10 veckor gammal idag.

Alma har också en pappa, som jag brukar kalla D.
D är även min älskade sambo och min trygghet.
Alma har också en storasyster som jag brukar kalla lilla M, hon är inte så liten längre dock, för hon är 7 år.
Hon bor hos oss varannan helg så henne kommer ni också höra av en del!


 En kort liten sammanfattning om oss kommer här.



Jag & D träffades på en fest, hösten 2007.
Tycke uppstod och våren 2008 flyttade vi ihop.
Sommaren 2008 köpte vi en katt.
Hösten 2009 förlovade vi oss.
Våren 2010 blev det ett streck på stickan och vi köpte hus.
Hösten 2010 flyttade vi in i huset. Eller, D flyttade jag tittade mest på. Lilla M började förskolan.
Vintern 2010 fick katten flytta efter att han blivit rätt omöjlig att ha o göra med.
Och i början på 2011 var det tänkt att den lilla skulle komma, men icke, hon valde att se världens ljus en månad tidigare och kom alldeles lagom mitt emellan jul & nyår.
 
Nu så, över till vardagen. Vad är det nu som händer då?
Jo, Jag & Alma är ett bra team.
Hon skriker, jag gör mat.
Hon är trött, jag vaggar henne till sömn.
Hon spyr ner sig, jag byter blöja.
Hon tappar tutten, jag stoppar tillbaka.
Hon skrattar, jag skrattar.
Hon ser förvånad ut, jag tramsar i plytet på henne.

Livet med en liten är stundvis mycket jobbigt, även om man inte får säga det.

Och nu kom jag på en sak till för det!
Såhär är det va. När jag var gravid så sa alla människor att man inte kommer få sova men att det här med barn ändå ALLTID var det bästa som fanns.
Men INGEN vågade berätta hur jävla trött man kan bli på sitt eget barn, hur många gånger man ställde sig frågan att, shit, kommer jag fixa detta - vad har jag gett mig in på.

För allvarligt talat mina läsare med barn.
Ni ljuger om ni säger att ni aldrig tänkt tanken, eller aldrig tröttnat på det eviga matandet/blöjbytena/vaggningarna.

Sen kan jag till fullo hålla med om att hur trött jag än må vara en morgon, och hur sur jag än är för att jag inte fått sova så är det bästa som finns när Alma tittar med sina stora blå ögon rakt i mina och ler med hela ansiktet.
Så visst är allt slit värt det.
En miljon gånger om!
Och jag är oerhört tacksam över att jag fick gåvan att bli mamma.


Nu blir det påklädning sedan en promenad i solskenet.
Graviditetskilona är på väg bort med andra ord.

Kram till er från oss!